Jag är nybörjare på hela det här med att vara ensam; vara singel. Vet inte riktigt hur man gör, hur man beter sig. Vet inte alls var alla känslor hör hemma. När det tar slut är det som att någon dör; det är en sorgeprocess som alla andra sa syster Annie till mig när jag var typ fjorton. Det sitter kvar.
Det är en sorgeprocess som alla andra. Jag måste tillåta mig själv att sörja, annars kommer det att hinna ikapp mig. Men jag minns liksom inte hur man gör. Minns inte hur man släpper på känslorna igen. Jag bara flyr, hela tiden, konstant. Snurrar upp mig i så mycket att jag inte kan snurra ut tankarna igen. Snurrar upp mig så mycket att det inte går att sova om nätterna. Kan inte skriva, inte äta, inte läsa. Stickar så mycket jag orkar innan lederna gör så ont att jag gråter. Självterapiar, för psykologen har inte tid. Gräver ner mig under täcket, för jag har ingen anledning att gå upp.
Småsaker gör att minnen bubblar upp till ytan och det är som att sticka en kniv rätt in i bröstkorgen. Men så pressar jag tillbaka tårarna och gör något annat, glömmer bort att känna efter ordentligt. Vill inte känna efter ordentligt. Och ibland undrar jag vad fan det är jag håller på med. Varför jag inte bara kan nöja mig, varför jag inte kan vara en sån som stannar.
Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vill bara kramas, och inte vem som helst. Vill krama
Och mor tjatar. Tjatar om att jag måste städa. Att hon mår dåligt när det är saker överallt. Som att jag inte mår dåligt av att ha saker överallt. Som att jag har någon som helst ork till någonting som handlar om att ta tag i skiten just nu. Som att jag orkar organisera, prioritera, planera. När jag ändå bara vill försvinna. När jag inte vill ha kvar det här livet längre.
Nu när jag sjunkit sådär lågt igen, som jag aldrig kan ta upp med någon för jag vågar inte. Men nu när jag har sjunkit sådär lågt. Igen. Som jag alltid gör. Som jag aldrig helt tar mig bort ifrån. Som jag inte ens orkar göra något åt. Det enda jag vill ha just nu är ett par trygga skulderblad att trycka näsan emot.
Jag känner mig bara så jävla ensam. det är inte värdigt en kvinna av min kaliber.
Imorgon ska jag på Black Sabbath med far. Det ser jag fram emot, faktiskt. Jag ser inte fram emot mycket just nu, men det ser jag fram emot. Att faktiskt få se dem. Och med far också, anledningen till att jag började lyssna på dem. Mh. Det kan inte bli mycket bättre.
Jag måste försöka se framåt. Jag måste försöka tänka mig ett liv som går vidare. Jag måste åtminstone försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar