13/12 2013 Fredag
Jag har problem med tidsuppfattning. Tidsuppfattning och verklighetsgreppet är väl det som är jobbigast. Jag vet inte riktigt vad jag kan tro på och vad som bara är på låtsas. Telefonar med Freja för att få lite perspektiv, höra en säker röst. Telefonar med pluttMartin för att prata om annat, prata om sånt som är på-riktigt på ett helt annat sätt. Och för att han har en nedrans mysig röst.
Jag är så trött. Så väldigt, väldigt trött. Vältrar mig ur sängen runt sju varje morgon, ramlar tillbaka på eftermiddagen för en halvtimme, en timmes tupplur. Vid tio är det sömnmediciner och sovdags som gäller. Ändå är jag så nedrans trött. Och hjärnan vill inte samarbeta. Den fokuserar enbart på sånt som inte är viktigt, eller, inte är lika viktigt som visst annat. Typ, att det är superdupermegaviktigt att skriva ner min boklista prydligt och fint, men att städa och dammsuga rummet går bara inte. Fastän jag egentligen vill. Fastän jag egentligen tycker att det är nedrans äckligt här, så går det liksom inte. Jag fastnar i en bok, en stickning, och så sitter jag fast där alldeles för länge.
Mor tjatar om att jag måste söka jobb. Och det är väl klart, jag måste ju ha pengar. Men det finns ingen ork. Ingen lust. Varför ska jag ha jobb om jag inte vet ifall jag orkar överleva imorgon? Det känns som ett sånt slöseri med tid, tid jag kan lägga på annat eftersom det ändå aldrig kommer bli något av mig.
För att jag har gett upp. Gett upp innan jag ens gett mig själv en chans. Jag gav upp på mig själv för väldigt, väldigt länge sen. Gav upp hoppet om mina egna färdigheter, om en vettig framtid. För att jag inte är värd det. För att jag inte kan bättre. För att jag är korkad. För att jag ändå snart kommer dö.
Jag är tjugo år. I större delen av mitt liv har jag gått runt och väntat på att få dö. Nej, på att våga dö. Väntan har varit på modet, inte tillfället. Tillfällen har det funnits många, men alltid något som har hållit tillbaka. En text som inte är färdigskriven. Ett spädbarns illskratt. Frejas röst i öronen. En främmande mans grepp runt överarmen som håller tillbaka. Tillfällen har det inte varit någon brist på. Det är modet som har svikit.
För jag är rädd för att dö. Rädd för att det ska göra ont, rädd för att det ska vara smärtsamt, plågsamt. Rädd för att jag ska vålla någon annan bestående skada. Och det är väl klart att jag skulle göra. "Din historia skulle finnas kvar i flera hundra år i din familj. Historien om Elin som inte klarade av livet, som dog." sa en av skötarna på Danderyd till mig. Och hon har rätt. Det vet jag. William i Annies knä som pekar, undrar: "vem är det?" och Annie som harklar sig lite, kanske inte riktigt vet vad hon ska säga, men samtidigt svaret som är så självklart - din moster. Din gudmor. Som inte finns längre. Som inte finns där för att älska dig, för att leka, för att skratta.
Jag är ingen bra moster. Inte just nu. Har ont i huvudet, skakar, klarar inte av att leka låtsaslekar. Går ner och lägger mig istället. Gråter lite tyst i huvudkudden, det känns lättare då. Tårar räddar alltid. Men jag är ingen bra moster. Försöker trösta mig med att jag ska få hjälp nu. Att jag ska bli friskare. Att jag ska lära mig att hantera livet, och därför kommer orka vara en bra moster. Jag kommer orka leka, sparka boll, gå på Gröna Lund med alla fem syskonbarnen i framtiden. Någon dag vill jag vara frisk nog.
Det är klart att jag skulle göra bestående psykisk skada på de som är mig närmast. På mor, på systrar, på Freja, Signe, Stjärnfamiljen. Det vet jag ju om. Men ibland känner jag mig som världens ensammaste här nere i världens kallaste källare, trots att de är världens finaste. Trots att Freja ringer och telefonar varje dag, trots att jag ska dit i typ två veckor över nyår. Jag vill ha någon jag kan trilla in hos nästan oförberett, bara ringa och säga "nu kommer jag" och sen kunna sätta mig på buss, på tunnelbana, sen vara där. Inte behöva åka i hundra år och hundra år igen. Att ha råd med kärlek. Inte att behöva betala dyra pengar. Att bara kunna åka.
Jag är rädd för smärta. Jag älskar smärta. Jag vet inte vilken av de känslorna som driver mig mest, men det enda sättet att ta reda på det är att fortsätta leva.
I'm not afraid to keep on living skriksjunger jag med Gerard. Låtsas att jag tror på orden som kommer ur min mun. Låtsas att de betyder något. Låtsas att jag betyder något för mig själv.
Men det börjar kännas bättre. Jag ska få DBT igen. Jag får mediciner för hyperrusande tankar, mediciner för att slippa psykoserna. Även fast det inte hjälper. På onsdag har jag tid för att korrigera medicineringen, förhoppningsvis hjälper det. Jag är 70 kronor bort från högkostnadsskydd på Apoteket. Det ni.
Det är dyrt att vara sjuk. Och man måste vara djävligt frisk för att orka med det.
http://www.youtube.com/watch?v=wfPT0ODaM1Q
/Mel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar