Och så har jag bestämt mig för att: nu. Nu händer det. Och greppat tag i räcket.
Sen har tvivlet satt in. Tänk om jag väntar en halv sekund för mycket, och landar på taket istället? Eller tänk om jag hoppar för tidigt, bryter något, ångrar mig och inte kan ta mig därifrån? Ibland har det varit barnröster som stoppat, för barn ska inte behöva se sånt.
Eller så har hoppet (höhö) satt in. Tänk om morgondagen är dräglig? Tänk om morgondagen är värd att leva? Sånt kan man ju inte veta just nu. Tänk om jag vaknar upp imorgon och har en bra dag?
Ibland vet jag inte om jag har ångest. Eller alltså, när jag mår bra. Då kan det kännas som ett helt annat liv. Då kan jag undra ifall jag verkligen är en sån som mår dåligt. Om jag har ångest, om jag vet vad det är. Om jag kan relatera. Och så går det en timme och där är den; ångesten. Slår tag med full kraft i bröstkorgen och arbetar sig utåt. Och så blir jag liggandes på toalettgolvet i mina egna tårar. Skriker tills halsen blir hes och river tills naglarna går av. Desperat. Ångestfylld. Panikslagen.
Jag vet inte om jag någonsin kommer bli frisk. Jag menar, jag har ju ett friskt liv också. Annars skulle inte all den här skiten vara så jobbig. Jag har ju ett liv där jag kan städa, laga mat, andas utan att det gör ont. Föra normala konversationer. Jag har ett liv där jag kan åka till jobbet utan att vara orolig för att inte komma fram. Jag har ett liv där jag kan jobba, kan göra bra ifrån mig.
Och sen har jag det här livet. När ingenting är säkert. När jag inte kan planera mer än en dag i förväg för jag vet aldrig hur jag mår. Vet inte om jag orkar ses, orkar göra något. Vet inte om jag kan ta mig ur sängen. Jag orkar inte städa. Orkar inte duscha. Orkar inte äta. Orkar inte ta hand om allt det här garnet; alla påbörjade projekt.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer bli frisk. Sådär att jag har ett stabilt, ett normalt liv. Och det kanske jag inte måste ha, men det vore jävligt skönt. Så att jag kan planera. Så att jag kan leva upp till den där människan jag vill vara. Just nu orkar jag ju inte. Och det kan vara så frustrerande svårt för vissa att förstå.
Somliga vill inte förstå att jag är sjuk. Att jag har en sjukdom (under utredning; diagnos väntande) som måste behandlas. För jo, den måste behandlas. Det här är ingenting man pillar bort genom att äta rätt eller sova ordentligt eller motionera. Visst, det hjälper till. Det är viktiga grundstenar. Men det är inte någonting som kommer ta bort mina självmordstankar eller mina extrema svängningar. Och visst är jag väl värd att behandla?
Om jag hade haft cancer hade ni svarat ja! det är klart. Så varför inte nu? Mina tankar har epilepsi och min kropp är en krigszon. Vad är det som gör att jag inte har rätt till samma vård, samma medicinering som någon med en fysisk sjukdom? Om det kan hjälpa mig. Om det kan rädda mitt liv. Är inte mitt liv värt att räddas?
Ju bättre jag mår, desto klarare blir mina tankar. Nu kan jag tänka logiskt kring självmord. Att ta mitt eget liv ifrån mig. Vem har större rätt till mitt eget liv än jag? Har jag inte rätten att bestämma det själv? Vem ska annars bestämma åt mig?
Jag är glad att jag inte behöver bestämma det själv, missförstå mig rätt. När jag mår som sämst vet jag (nu) att det finns platser att vända sig till där jag kommer få den hjälp som behövs för att hålla mig vid liv. Och jag är så tacksam över det.
Men om jag väl bestämmer mig? Är det inte upp till mig att avgöra då? Även om det innebär att mörda. I vems händer ligger rätten att bestämma det?
Jag var övertygad om att jag aldrig skulle överleva tonåren. Och nu står jag här på andra sidan. Ingen kan längre säga: det går över. Det är bara hormoner. Tonåren är en jobbig tid.
Nu säger man istället: du som är så ung. Varför mår du så dåligt? Du har ju hela livet framför dig.
Jag trodde aldrig att jag skulle klara mig till 20. Aldrig. En pojkvän sa en gång på gymnasiet att "du kommer bli en fantastisk människa, bara du överlever". Och det har jag ju gjort. Jag har överlevt, inte levt. Inte i långa stunder åtminstone. Överlevt är det jag har gjort mest.
Sen jag var tio har tanken på att ta mitt eget liv funnits där i bakgrunden. Det är tio år sen. Snart har tanken varit hos mig längre än hälften av mitt liv. Den ligger där och gnager.
Och kanske är det därför jag aldrig har klättrat över räcket mellan Slussen och Gamla Stan. För tanken har gnagt så länge, jag har redan hunnit bestämma hur det ska vara.
Det ska vara en fin dag när jag försvinner. Solen ska skina, för när beskedet kommer fram ska det finnas solsken att finna tröst i, att finna visshet om hur livet fortsätter utan mig. Det ska vara soligt. Det ska inte finnas några avskedsbrev. Allt jag vill ha sagt ska jag ha sagt. Ingenting mer ska behöva yttras.
Och jag ska må bra. Jag ska ha tänkt över det. Det kanske är en motsägelse, och självklart är det inte som att jag mår bra om jag tar livet av mig. Men jag ska kunna tänka. Det ska inte vara en handling ur desperation, det ska vara en handling ur målmedvetenhet. Och kanske skrämmer det vissa att jag kan skriva så här om att ända det som är jag. Att plocka bort mig ur världens medvetande. Och kanske är det sjukt. Men det är en tanke jag har burit på länge, det är en tanke jag kommer fortsätta att bära.
Och att tanken finns där kan ge mig tröst i mörka stunder. Håller jag ut nu finns den här utvägen kvar imorgon när jag vaknar, om jag behöver den då. Och sällan gör jag det. När jag väl behöver den är jag alldeles för trött, alldeles för tung i kroppen för att orka ta mig in till räcket.
Imorgon ska jag träffa min trollunge Amanda, kanske träffa GosAnna igen, och i övermorgon ska jag till Göteborg. Jag räknar sekunder, tekoppar, låtar. Räknar andetag. Snart är jag i kärlek igen. Snart är jag på en plats, bland människor, som inte gör något annat än älskar mig. Accepterar mig. Inte ifrågasätter och bråkar. Människor jag behöver just nu. Ingenting annat.
Så låt oss koka en till kopp te, och låt oss lyssna på den bästa tedrickarmusiken:Att: Dricka Melte
Om vi inte klarar av världen är det för att världen är för dålig för oss. Vi är för bra. Och kom ihåg: Minnena är magiska. Verkligheten sekundär.
/Mel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar