Ett år.

Idag är det den tionde november 2013, och jag är bra på att vara själv, men sämst på att vara ensam som Lasse Lindh säger.
Min rygg värker och fötterna är fortfarande kalla efter en regnig, kall dag med promenad och bilsittande. Fast det var värt det, för jag blev sinnessjukt bortskämd och fantastiskt uppskattad.

Världens bästa flickvän Freja är nog den bästa i hela världen på att telefona med mig. Speciellt när jag är förvirrad och trött.
 
Efter en hel del tänkande och i-smyg-dansande till fin musik på vägen hem har jag halvt om halvt bestämt mig ordentligt: Från idag och ett år framåt ska jag inte ha några relationer. "Det är sånt man aldrig kan veta" fast jo, man kan bestämma sig och sen är det så. Inga kompromisser. Inga halvmesiga beslut. Jag behöver tid för mig. Jag behöver tid att läka, lära känna mig själv på egen hand; lära mig själv att jag faktiskt är huvudperson i min egen roman. Ingen annan. Vad som än händer har jag alltid mig själv - bara mig själv. Och jag måste lära mig att hantera mig själv innan jag försöker hantera en relation med någon annan. En seriös relation.
Bli mer stabil, lära mig att vara mer uppmärksam på känslor, lära mig att jag också är värd att älskas. Att jag inte är värdelös. Jag måste få ett värde i mig själv innan jag tror på att jag har värde i någon annan.
Tror man själv att man är värdelös är det klart att man sårar andra - för man har ju inget värde. Varför skulle de då bli sårade? Och så kommer man inte på förrän i efterhand att; just det, jag Betyder för den här människan. Och i efterhand är för sent. Alldeles för sent. Då är all skada redan skedd.

"Jag ska vara brutalt ärlig", säger Casper. Jag försöker linda in det i min ryggrad med varje steg. Brut-alt Är-lig. Sanningen gör ont, den är inte vacker. Brutalt ärlig; kosta vad det kosta vill!
Men det är så svårt. Speciellt när Ann Heberleins ord ekar i mitt huvud: Av lögn är du kommen. Av Lögn ska du åter varda. 

"Att förstå någon annan. Eller att bli förstådd. Eller kanske bara att kunna vara ärlig. Att vara sann. Det är väldigt svårt när man är gjord mest av lögn. Mest av lögn. Av lögn är du kommen. Lögn ska du åter varda. Lögnen den välsignade. Lögnen den barmhärtiga. Kom åter till mig. Lögn. Kom åter. Gör mig hel igen. När jag ser mig själv. När jag nu tvingas se mig själv sån jag är utan lögnens försonande makeup skräms jag av min spegelbild. Jag känner igen henne alltför väl, hon, den främmande som stirrar på mig. Vem orkar möta mig när jag inte orkar med mig själv."
– Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, Ann Heberlein, kap. Ingenting, sid. 189-190. 

Nu när jag inte orkar med mig själv. När jag inte orkar möta mig själv. Som nu. För feg för att dö men för liten för att somna utan fyra armar. Trött och sliten och ensam och kall. Jag har duschat tills varmvattnet tagit slut, skrubbat tills det gör ont men blir ändå inte ren. Hoppar över måltider lite då och då, för att allting känns så mycket lättare då. Försöker nå fram till psykologen med att; hjälp mig nu för snart är det för sent. Försöker tänka positivt. Försöker, men lyckas inte. 

Och nu rusar tankarna så där jävligt igen. Nu är det dags att plocka ur linserna, stänga av musiken, släcka lampan och försöka somna. Igen. Men det är ju så synd, för Pixie la sig precis till rätta i mitt knä. Jag vill inte resa mig.

Oh, well. Naninani världen. Vi ses en annan dag. 
/Mel