; inte bara en desperat kroppsdel.

Jag har Freja och Paupau här, snart kommer världens bästa kalvson och söta Ollie hit också - ändå värker bröstet och tankarna flimrar.
Triggern var tanken på att bli klappad över huvudet, ligga i ett knä och bli ströklappad som en bakgrundshandling. Att tillhöra, självklart. Sedan spinner hjärnan igång.

Det längsta jag varit singel sedan jag var tretton är åtta månader. Åtta fruktansvärda, underbara månader av självhat och tvillingsysterkvällar i Annas källare. Att köra shettis och gråta tills tårarna tog slut. Att skrivaskrivaskriva bort alla tankar, känslor, panik, att somna utmattad utan drömmar eller inte kunna sova för att vakenmardrömmar. Hopplösheten, svikenheten, litenheten. Samtidigt som jag kunde göra precis vad fan jag ville.
Jag var mycket modigare när jag var fjorton-femton. Mycket stryktåligare. (nu kom Ollie) Kunde tumlas i för högt gradantal utan att krympa. Nu har jag krympt till nästan obefintlighet, känns det om. Jag:heten har krympt bort.

Det regnar ute. Ett sånt där höstigt, ruskigt, hemskt oförlåtligt regn. Kallt och vått. Alla löven har fallit från träden och nu faller för-snön ner. Det där som ska sjunka ner i marken och frysa och döda alla fästingar till nästa år. Det är det som faller. Kylan sätter sig i mina leder, jag blir ömtåligare, får ondare, blir gnälligare. Sträcker ryggen rak och låtsas som att det inte känns; som att ingenting känns.
"Du verkar må bra". Jag verkar alltid må bra. Om man inte har känt mig tillräckligt länge. Om man inte tittar vid rätt tillfälle. Om man inte gräver ner sig i mig. Om, om är bra.

"Kanske känner jag mig jävligt ensam just nu, men ibland är det bara att skruva upp musiken" så jag skruvar upp musiken, går nästan ingenstans utan den. Skruvarskruvar upp tills jag inte kan höra mina egna tankar. Drunknar i Sonja och Andrea. Drunknar i välbekanta, välbehövda ord. Efterlängtade. Eftersaknade. Dansar när jag är ensam, eller med Freja. Fast snart åker hon, snart lägger sig lugnet och helt plötsligt är det meningen att jag ska börja bygga upp det här skjulet från grunden igen; till hjälp har jag en rostig hammare och krokiga spikar. Man kan inte lägga över hur mycket som helst på en och samma människa, men ibland måste resväskan lastas ur och jag har fullt i mina rum. Helfullt.

Den simpla tanken på att ha en trygg hand som stryker över håret när allting annat är osäkert. Att den kan skapa så mycket kaos i kroppen min. Att inte vara någons. Att bli min själv. Att inte ha någon som ställer krav, att ställa krav på. Så mycket främmande, skrämmande. Hjärtat som klappar i bröstet. Oron för att inte räcka till åt mig själv. Oron över att brista i tillsyn, glömma att ta hand om mig för nu har jag ingen anledning, ingen att ta hand om mig åt. Måste ta hand om mig för min egen skull men jag vill ju inte, tycker ju inte om mig själv, varför ta hand om det jag inte tycker om.

Igår ställde jag mig på vågen. Jag är tre kilo lättare än senast. Att tre kilo kan göra så stor skillnad i min hjärna, det är nästan läskigt. Men tre kilo lättare. Snart där; snart Vacker Mel.

Nä. Nu ska jag gosa med Olliebollie, invänta Freja och Paupau och baka kladdkaka. Till middag blir det Meltacos och till efterrätt lakritskladdkaka, Frejamacarons och chips i mängder. Så är det med det.

Prosit på mig själv.
/Mel