Lite fnatt ni vet, sådär.

Det hugger precis under revbenen, sen sprider det sig uppåt, nedåt, åt sidorna; överallt det kommer åt. Du är så väldigt, väldigt äcklig. Så jävla vidrig. Inte värd ett jävla skit. Ärjagvisstdet! fast det håller inte med trettonårstrots och ilsket stamp med foten, inte utan någon som kan sätta utropstecken bakom. Inte utan någon som kan linda in armarna runt mina revben - trots spottochfräsochklös vid försök - och hålla precis lagom hårt så att äcklet försvinner. Jag kan inte själv. Kan inte sitta stilla i en säng, bara äta skräp och tro att jag kommer undan. Fingrarna letar sig mot munnen i sömnen, precis innan jag vaknar ordentligt, och det ska inte vara så här. Det är inte meningen. 
Inte har jag gjort nästan några läxor heller. Jag är helt jävla värdelös. Klarar inte av att plugga alls. Klarar inte av att skriva på befallning; så här ska historien se ut. Skriv nu, lämna in, få det betygsatt. Och jag vet att jag skulle få bra betyg om jag bara lämnade in skiten någon gång, eller åtminstone hyfsade, så varför gör jag inte det då? Så jävla dum i huvudet. Istället sitter jag här och skriver emotexter, eller spelar facebookspel, eller låtsas att jag är någon helt annan någon helt annanstans, någon bättre, finare, intelligentare. Eller så begraver jag mig i böcker, men inte heller det kan jag göra nu. 


Jag kan inte vända mig till böckerna. 
Just nu läser jag inte så mycket skönlitteratur, och det får mig att känna mig så jävla korkad. Jag förstår inte ordentligt. Kan inte sätta samband mellan meningarna, förstår inte vad boken vill berätta för mig. Därför kan jag inte vända mig till böckerna just nu. 
Men läs något annat än facklitteratur då, din korkade jänta tänker ni, men jag kan ju inte, det är bibliotekslånade böcker och jag måste läsa ut dem innan jag tvingas lämna tillbaka. Kan inte lämna böcker oavslutade, inte ens facklitteratur. Vet inte om det ska räknas som en svaghet eller styrka, faktiskt. 
Jag saknar den där känslan av att vara intelligent. Att sitta med Nationalencyklopedin, den riktiga, inbundna och inte någon jävla hemsida, leta fakta, lära mig, förstå hur det hänger ihop och göra ett arbete av det. Skriva om en text med alldeles egna ord. Varför kan jag inte göra det mer? Det är så vidrigt. Funderar på att lägga av med alla internetsidor förutom på helgerna, lite som jag hade det i sjuan-åttan när far hade stängt av internet och jag inte hade något val. Det vore nog inte helt fel. Alla sidor förutom bloggen kanske, skriva något och dela med mig av bilder innan jag går och lägger mig kanske varje kväll eller åtminstone kontinuerligt någon gång i veckan. 


Hon är en sån som brukar se dom som ingen brukar se
Hon kanske skriver något om det


Allt har blivit så jävla prestigefullt. Fult. Äckligt. En tjock hinna av äckel och förruttnelse. Varför måste världen vara så smutsig? Varför kan den inte, för en gångs skull, vara lite vacker? 
Allt är bara fel just nu, och det känns som hundra år sedan något var Rätt. Jag är en åttioårig kärring som inte har sett en vacker soluppgång sen barnsben, jag gifte mig aldrig med min älskade för han gick och dog på något tragiskt vis (eller ännu hellre, bedrog mig med någon som hade större hemgift) och aldrig har jag fått några barn och aldrig har någon hållt mig nära och kär. Jag är en fyraåring som gått från ett tryggt och kärleksfullt hem till att bli utkastad i en kall, hård och grym värld som inte vill ha mig och jag förstår ingenting, det enda jag duger till är att krypa ihop under sängen och gråta, gråta, gråta tills ögonen trillar ut. 


And let's get happy


Jag är en artonårig tjäj med fler människor som kallar mig för vän än jag riktigt förstår, något intelligentare än de flesta i min ålder, en underbart gullig hund och en skimrande Stjärnfamilj. Jag sover tre till fyra timmar per natt, om jag har tur. Orkar inte engagera mig. Orkar inte lämna in skolarbeten. Orkar knappt skratta, le och låtsas trivas bland människor. Vill vara ensam. Vill stänga av mobilen, stänga av datorn, få vara helt ensam utan någon alls i hela världen som kommer och stör. Det finns ingen plats jag kan vara så ensam på, tyvärr. Men jag vill. Jag behöver det.

Nu ska jag duscha, sen plugga. 
Ny frisyr blev det i veckan också, men dreadsen håller på att ramla ur för jag har för kort hår egentligen. Få se hur länge de håller. 
Tänkte börja lägga ut Isabelskriverier i någorlunda kronologisk ordning här. Wäwäwä.