I just can't get enough.

Jag vill somna bredvid dig inatt. Ha huvudet på din arm och trycka näsan mot dina fräknar när känslorna blir för stora. Gömma näsan i gropen vid käken; hemma. Vill ramla tillbaka två år i tiden och somna med Supertramp eller Depeche Mode i öronen. Ramla tillbaka två år i tiden och kunna gömma mig i gröna tröjan varje gång det känns som att du är för långt bort och jag behöver dig.

Jag vill tillbaka till den där säkerheten och närheten som kommer med fem (nästan sex!) års vänskap och kärlek. Vill kunna gömma mig i den, i någon som vet allt. Men det går ju inte. Jag vet ju att det inte går. Och det är av helt fel anledning jag vill det. Därför får jag plocka fram alla bråken. Alla onödiga kommentarer. Alla sårande ord. Allt avstånd, allt det som gör ont och minnas det så gott det går. Stunder som den här, klockan två på natten efter en förvirrad och ångestfull dag där jag bara har känt mig korkad och värdelös och överflödig, då jag behöver någon som verkligen känner mig och kan ligga näranäranära under täcket och vara en trygghet. 

Det finns en hel värld av människor som kan lära känna mig lika väl. Det finns en hel värld av människor som kan erbjuda liknande trygghet, och i vissa fall till och med likadan. Men för att det ska vara samma sak måste det gå fem år. Jag vet att det inte går att tänka så heller, för alla är olika och alla sorters förhållanden är olika. Ändå tänker jag så. Fem år. Det är en hel evighet. Fem år. Fem jävla år.
Och jag kommer aldrig att bli så öppen, så ärlig och så barhudad som jag har varit under de senaste fem åren. Jag vet inte om jag vill ha någon så nära och hur som helst så har jag inga ord att beskriva det som finns inuti, vad som är fel. 

Jag försöker tänka att jag tillhör någon annan. Att jag tillhör mig själv. Att det inte är okej att söka skydd på det viset, utnyttja någon för närhet. Trygghet. Det är inte okej. Det är åtminstone vad jag försöker intala mig själv. Och jag tror jag lyckades inatt också.