Det går inte att sova.
Jag kan inte sova, inte äta, inte fungera normalt. Sträcker ryggen rak och låtsas att allt är en roll; att det går att spela bort. Repliker, allt jag säger är repliker, åtminstone när jag är bland människor jag inte känner, allt jag säger är repliker och de spelar någon sorts roll i det stora hela, det är jag helt säker på och det gör att jag inte skäms (nästan) alls över någonting jag säger. Det är ju bara repliker. Det är bara en roll. Ett leende där, en handviftning där, kontroll på hela kroppen och visa publiken allt det du övade in framför spegeln som liten. Det är en roll och den måste spelas helt ut, det får inte ens finnas något ledset i ögonen när du gör det. Inte ens längst in i ögonen får det finnas ett spår av hur det känns.
Ett till skratt, sträck ryggen lite till, lelele.
Jag är osäker på hur länge jag kan hålla uppe den här charaden och nu måste jag sova. I helgen ska jag ha någonslags middag eftersom jag fyller arton och folk har tjatat på mig att få fira. Jag vill inte. Vill inte träffa människor, vill inte gå ur sängen, villintevillintevillinte ha människor här en av de två futtiga dagarna jag får vara själv. Vill vara helt ensam.
Helvete också.
(fast jag älskar er, det gör jag. vill träffa mina fina människor och ge er pussar och kramar och kärlek, för jag älskar er så det gör ont och jag älskar er alla; Freja, Icka, Nea, Eve, Mita, jag saknar er och vill ha er här på en gång. fast inte just nu.)
Det är liksom helt okej, fina flicka. Och skulle det vara så, så kan jag vänta och låta dig ha den tid du behöver för dig själv. Det är inte okej att du inte mår bra, och det sista jag då vill göra är att komma klampandes och störa, m'key? <3 (<- låtsas att det blir ett sådant där jättevärmade och svart facebookhjärta! (a))
SvaraRadera