I'm gonna rape your heart (and I won't wear a condom)

Det här är sånt som händer när saknaden och sorgen blir alldeles för stor. Jag tvingar min hund att slava för mig.


För ungefär ett år sen fick jag det näst sista samtalet av Jessika. Jag insåg det imorse, och brast totalt. Jag kommer aldrig mer vakna upp mitt i natten med en sprucken Jessikaröst i örat som säger "Elin älskling, skriv ner det här" och veta att det inte hjälper att fråga, diskutera eller vägra. Det är bara att vakna till, tända lampan och börja skriva. Tills för bara ett tag sen sov jag fortfarande med papper och penna under sängen. Hon hade dåligt minne, Jessika, på grund av alla mediciner. Det var inte sällan hon klagade på att hon kände sig som en senil gammal kärringjävel som knappt kom ihåg att torka sig efter bajsrundor (hennes uttryck) på grund av alla de där medicinerna. Alla de där jävla medicinerna som borde ha - kunde ha! - räddat henne från att dränka sig. 
Det gör så ont. Min Jessika. MIN Jessika - min våldtäktskvinna, min aldrig sviktande örfilsgivare, kvinnan som började lära mig att jag inte är skit och att jag inte ska behöva ta att behandlas så - dog ensam i det kalla vattnet i Köpenhamn. Ensam. Ensam i det hon fruktade mest, nerdrogad och spyfull. Det är vad jag vet. Och jag kan inte sluta tänka tänk om. Tänk om någon hade gått förbi. Tänk om hon hade ringt mig. Tänk om hon hade ringt sin pappa, som hade kunnat övertala henne att komma hem. Tänk om hon inte hade slarvat med medicinerna. Tänk om den stora skrämmande Julen inte hade varit så nära förestående. 


Jessika delade min syn på julen. Min förakt och ångest inför den. Hur jag rynkar på näsan åt jullukter och julklappar och julgranar och julgodis och hur jag helst av allt bara vill lägga mig under täcket och försvinna (eller ännu hellre dö) under hela december och en bit in i januari. Det finns inte någon annan tid på året som kan jämföras med jul och vinter vad gäller dödslängtan och ångest för min del. Inte för Jessikas heller. Och hon lämnade mig ensam med det här, med alla människor som äckelmyser och älskar varandra till döds över julskinka och sill och köttbullar och små äckliga tomtar och julkalendrar. Jag målar på det bredaste leendet och sträcker ryggen rak, skrattar och ler och äter trots att jag ändå bara kommer spy upp det ändå. 
Jag har ingen lust med det. 
Har ingen lust med att förstöra min nya halvårssatsning, precis som jag har förstört den som skulle varit nu. 
Har ingen lust att sitta där bland andra, åtminstone till ytan tillfreds människor medan huden kokar, djuret i bröstet vaknar och hjärtat börjar skena. Vill bara krypa ihop till en liten hög, helst längst in under granen så ingen hittar mig (för den är ju sådär amerikanskt romantiskkomediigt grön och yvig och fulländad, självklart) och gråta tills jag spyr upp alla inälvor eller banka huvudet i golvet så hårt att det spricker och hjärnan rinner ut. Dödslängtan är aldrig så stark som kring juletider, och uppfinningsrikedom är det ingen brist på. Jag vill inte ha med någon att göra. Det är rent själviskt och självömkande, men för att låtsas vara något jag inte är kan jag ta på mig en martyrroll, säga "jag vill inte sprida dålig stämning" eller något annat lika korkat och cheesy. 


Varför jag har den här hatiska inställningen till julen kan jag inte riktigt svara på. Den sitter i sen gammalt, och det går säkert att rota och hitta en anledning bland skilda föräldrar och pressen att välja vilka dagar av jullovet man vill spendera var. Fast jag tror inte riktigt att det är det heller. Och jag tänker verkligen inte rota i det just nu, för jag är alldeles för ensam och alldeles för nere som det är. 


Jag är så rädd och ensam och osäker. Orkar inte sätta ord på vad jag känner, vad jag tänker. Kan inte få ut till omvärlden exakt hur olycklig - jag tror faktiskt att det är första gången jag använder det uttrycket, det känns åtminstone så, eftersom det är ett så väldigt, väldigt, väldigt starkt uttryck i min värld - jag faktiskt är. Jag vet att jag borde vara bubblig och nykär och nämna Mikael i varannan mening, vilket jag gör, ibland, och bubbligheten finns där och fnittret och hamrandet i bröstet av Jävla Hjärtslagen och suget i magen så fort min hjärna får för sig att han vänder sig bortåt, allt det där som hör min kärlek till. Och så är det. Ibland. Ibland kan det till och med hålla i sig i en dag.
När jag berättade för Victoria i matsalen blev jag tårögd och det kändes som att jag flämtade, för bröstkorgen blev så sprängfylld av alla de där underbara känslorna att andetagen inte riktigt fick plats. 
Jag gråter inte offentligt, jag gråter inte alls, så det säger en hel del att jag blev tårögd. De finns där, lyckokänslorna. Ibland.
Resten av tiden spenderas i gråskalor. Ingenting kommer in i mig. Ingenting fastnar. Jag är trött och arg och ångesten spränger i bröstet och jag vill bara vara ensam. Ingenting känns. Det som faktiskt känns har en förmåga att kasta omkull mig totalt, må så vara tio minuter eller en hel dag, omkullkastad blir jag och det är inte alltid på det bra sättet. Det är inte alltid jag bara kan ställa mig upp med ett lyckligt leende och borsta skiten av mig efteråt. Det är alltid jag vill dö. 


Något som inte direkt gör det bättre är människorna i skolan. 
Nej, vännen, det har gått typ två månader och jag har inte ens varit i skolan hela den tiden. Du känner mig inte. Du vet knappt något om mig. Du har ingen rätt att försöka spela dina små spel med mig. Jag är två år äldre, jag har krigat i skolmiljö i två år mer än du och jag har varit mer eller mindre mobbad hela min skoltid. Du vill inte bråka med mig, jag kan fler smutsiga trick än du och jag har inga betänkligheter att använda dem. Jag har ingen som helst lust att försöka bli vän med dig, för vänner har jag nog av. Du är inte intressant. Du tillför inget till mitt liv. Och jag är trött på att leka snäll och förstående. 
Så jag tänkte sluta med det. Jag orkar inte försöka medla. Jag orkar knappt ens försöka bemöta en människa som ser sig själv som överlägsen mig med vänlighet. Nu låter det säkert som att jag tror att jag är mycket smartare och bättre än de i min klass och skola, men det är inte det jag menar. Jag är bara trött på specifika personer, och jag hatar när människor som är engagerade i något tror att de är bättre än jag bara för att mitt engagemang inte syns. Det är inte ofta jag blir arg eller sur på riktigt, men nu är jag det och det verkar inte gå över. Jag är ingen snäll och duktig flicka som lärare verkar vilja tro, och så länge de andra eleverna låter mig vara ifred så kan lärarna leva i sin lilla illusion. Nu verkar de andra eleverna ha seriösa problem med att förstå mina snälla JAG-VILL-INTE-PRATA-MED-DIG-FÖR-DU-ÄR-TRÅKIG-vinkar. Jag tycker det är ganska uppenbart när jag tittar upp, ser vem det är, TAR ÖGONKONTAKT och sedan fortsätter läsa utan att ta ur hörlurar. Ändå envisas de. 
God damn stupid fucking estetelever. Fördomar bekräftade.