En vrickad jävla världsbild.

"Du fäster så stor vikt vid så konstiga saker" säger Mikael om och om igen, vid olika tillfällen och vid olika händelser. Dumma lilla björn, alldeles överfullt med kärlek i rösten. 
Men det är inte konstiga saker, inte för mig. Det är livsviktiga, alldeles uppenbara saker som varenda människa borde fästa allra största vikten vid. Det är sånt som både du och din mamma och din syssling borde fästa vikt vid. Det handlar om utseende, om uppförande, om sätt att använda ord. Det handlar om vikt och om kontroll. 


Jag pratade med skolans specialpedagog igår, och hon frågade mig om mina svårigheter med mat har något med kontroll att göra. 
"Njaej", svarade jag, "inte kontroll som i att jag kontrollerar vad jag äter. Men jag kan bestämma mig för att inte äta, och så kan jag låta bli att äta flera måltider. Att jag har den styrkan, den självdisciplinen, när jag inte har det på något annat område. Läxläsning, städning, pengar."
Hon frågade också om jag förstår att mina tankar kan ta livet av mig.
"Ja, alltså... Rent tekniskt så förstår jag ju det, men... [kort skratt, lätt viftning med handen, luta sig fram lite förtroligt] Det är ju ingenting som kommer hända mig!" Sedan titta under lugg (om jag hade någon) med pillemarisk blick så att hon ska förstå vad jag menar, hur jag menar det. Och hon förstår, skrattar till och med åt mig innan hon blir allvarlig igen. Oron riktigt lyser om henne.
"Du är alldeles för intelligent för ditt eget bästa. Det märks ju, att du vet vad du ska säga för att man inte ska oroa sig, för att människor ska bli lurade."
Det blir en paus, och sedan byter vi automatiskt ämne. Pratar om hur konstigt det är att en lärare med hur lång erfarenhet som helst ändå är sämre på att få tyst på vår klass än vad jag är. Jag är Duktig Flicka ända ut i fingerspetsarna, en rebellisk sådan för idag har jag på mig mina vinterkängor och skotskrutiga midjehöga byxor. Jag säger vad jag tycker med en hög, självklar röst och placerar in handviftningar där de behövs. Inte någonstans kan man se hur insidan krackelerar, hur det ligger en liten naken treåring därinne och tjuter som en skadeskjuten älg. Duktig Flicka. 
"Första gången du sa att du hade ångest trodde jag att du skämtade med mig." säger hon med de blåaste, mest empatiska ögon jag någonsin sett. Inombords suckar jag, men utombords är det frågande leendet på plats. "Jag trodde inte att en så vacker, intelligent, söt och smart tjej som du kunde må så dåligt, det trodde jag verkligen inte, och att du kan tro att du är tjock...!" säger hon med eftertryck. "Nu tror jag att jag ser lite mer ångest i dig, kanske beror det på att jag har öppnare ögon, eller på att..."
"Jag inte har sovit ordentligt på snart två månader, och att jag sov ungefär två och en halv timme inatt?" fyller jag i med ett litet leende. Hon nickar. Vi pratar en stund till, och hon är nästan helt ifrån sig när jag ska gå. Men vi har kommit överens om att om jag blir klar med alla uppgifter innan skolan slutar så får jag ledigt de tre sista dagarna så jag kan åka till älskade Göteborg. 


Imorgon ska jag till Karolinska och träffa min psykolog igen. En kvinnlig en den här gången. Trots att hon själv sa att det var för tidigt att bedöma så påstod hon att jag kanske platsar bättre på en ätstörningsbehandling än på DBT. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag har inte en ätstörning, det är jag alldeles för tjock för. (<-- See what I did there?) 


I början av sommaren, innan vi kände varandra sådär jättebra jag och Mikael, så pratade vi om mina problem och att jag inte har världens bästa förhållande till mat. Nog för att jag inte direkt gick in på djupet av allt (vi kände inte varandra så bra som sagt), men någon gång efter att jag pratat om hur det känns att vara jag i min kropp så frågade han: 
"Känns det inte jobbigt att konstant få sin världsbild ifrågasatt?" 
Det är första gången någon någonsin har sett det på det viset. Och jo, det är jävligt jobbigt. Ni ser inte, för jag är en smart och intelligent och vacker och söt tjej, så ni ser inte alla de här äckliga kilona som tynger ner mig, och ni ser verkligen inte hur bra jag skulle kunna vara om jag slapp dem. Ni ser inte all den där glöden som gömmer sig någonstans där bakom, all energin jag kan uppbåda om jag bara slapp muren av kött. 
Ni ser helt fel saker. Ni lägger vikt vid helt fel saker. Ni har fel. 
Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal. 


(och allt bara rasar och Nalle har tappat sin rosett så han kan inte heller hjälpa till)