Wäwäwä

Jag har fått byta psykolog nu. För första gången har jag en man som psykolog, och det känns ganska konstigt. Det är svårare att klaga över vissa saker. Som att jag är världens fetaste och fulaste, till exempel. Säger jag det till någon av manligt kön så känns det som att personen tror att jag vill att han ska svara "åååh, men du är jättefin och smal och söööööt gulligulligull", typ. Nu gör ju inte min psykolog det (ochturärväldet!) men ändå, det är själva känslan.
Han har humor, han driver med mig på ett snällt sätt när jag sitter och pillar bort nagellack och stammar fram saker jag skäms över och han är väldigt bestämd när det gäller att få mig att må bra. Han har snälla ögon och skäggstubb, and I think that's all I need.

Nu är ju jag inte någon som självskadar i den bemärkelsen att jag skär upp armar och/eller ben. Nej, jag självskadar på helt andra sätt. Det finns två personer som vet hur jag gör det, och det är den redan nämnda manliga psykologen och överläkaren på Karolinska. Jessika fanns också, men hon uppmuntrade ju till det i viss mån - om det känns förjävligt så gör det så du orkar finnas och försök låta bli om du orkar, men valet att göra ska alltid finnas. Det har jag följt mer än gärna.
Nu ska jag tydligen låta bli. Ofta när man mår dåligt som jag och har destruktiva tankar och känslor om att man är ful och äcklig och inte är värd någonting alls, så har man självdestruktiva beteenden som bevisar för en att det är så. Att man är smutsig, äcklig, att det är allt man är värd. Då kan man antingen ändra uppfattningen om sig själv så man slutar med de självdestruktiva beteendena, eller så gör man som psykologen vill att jag ska göra: sluta med beteendena så jag kan börja må bättre. I början kommer det tydligen vara skitsvårt att se med uppskattande ögon på sig själv - no shit sherlock - och det kommer ta tid med återfall osv. osv. Men om jag vill må bättre så måste jag sluta med att skada mig själv och min självuppfattning.
Här är mitt problem: Jag vill må bra. Det har jag tjatat om sen någon gång i höstas, om och om och om igen - Jag vill bara må bra. Det är det enda jag vill. Men jag vet inte om jag vill - eller kan - ge upp mina säkerhetslinor. För det är ju inte bara det att jag tycker att jag är ful och äcklig och vidrig och inte förtjänar att leva, nej, som om inte det räckte så har jag ju annan ångest också, över helt andra saker. Och de här destruktiva beteendena är ju en säkerhetslina.
Vissa skär sig för att orka leva, jag gör andra saker för att överleva. Orkar jag, klarar jag verkligen av att sluta med dem? Orkar jag överleva då? Om jag bara klipper av mina stora säkerhetsspärrar (de små är att inte stå ute på perrongen och vänta på tunnelbanan - stå i trappan, innanför dörrar eller så - eller att tänka på hur jordgubbar smakar nyplockade om sommaren precis efter att man har badat och solen skiner på brunbränd hy eller att vakna alldeles insvept i en älskad människas doft, såna saker), de jag bara utsätter mig själv för när allt bara är hemskt och fel och jag barabarabara vill dö, orkar inte ens tänka på att fortsätta leva - om jag klipper av dem, vad händer då? 
Det är klart att jag borde ge det en chans. Det är klart att jag måste. Om jag vill må bra. Men det är en så mycket hårdare kamp för att må bra än vad jag trodde att det skulle vara, och det känns inte riktigt som att jag har någon på min sida hela vägen ut och in och upp och ner. Det känns inte som det. Inte ens musiken. Inte ens orden har jag. 


Och alla de där människorna som tror att de känner mig så jävla bra, som plockar ihop bitar ur mitt liv och tror att de förstår vem jag är utifrån dem. Gabriel, som jag känt i fem år och varit ihop med i nästan fyra eller något sånt, medger gladeligen att han inte känner hela mig. Att han inte vet eller förstår allt. Ändå kommer det äckliga människor med dömande blickar och hummanden och säger att de vet, att de förstår. Försöker sälja ut mig med samtal hit och dit, med att prata med små äckliga horor om hur jag mår. Trots att de inte ens vet. För jag har inte låtit dem veta, jag har inte sagt hur jag mår, jag har hittat på saker och jag har utelämnat stora delar av händelser och tankegångar och allt sånt jävla skit för jag har ingen jävla lust med att människor jag inte litar på ska veta såna saker om mig. Sånt jag har skrivit på internet har alltid varit en bråkdel. Har alltid finjusterats, har alltid blivit censurerat från hur det egentligen är. Så är det över sms också, förutom de där behövande smsen som jag känner att jag kan skicka till Freja ibland, när det är riktigt illa. Och människor som tror att de har sett mig ha en ångestattack, när allt de har sett är ett milt jävla duggregn jämfört med hur de riktiga stormarna är. De jävlarna som tror att de känner mig. De jävlarna som tycker att de har en fucking jävla rättighet till mitt liv. Mer än vad jag har det. De som tror att de har mer rätt att behöva mig än vad jag har. Som äter upp mig inifrån och utifrån för att de tror att jag har någon som helst skyldighet mot dem, att för deras skull, som tror att jag bryr mig (vilket jag uppenbarligen gör fast knappast på något positivt vis) om dem överhuvudtaget. Och nej Icka, jag pratar inte om dig nu.
Jag blir så trött på att vara så snäll och uppoffrande och göra allt vad jag kan för att behaga allt och alla hela tiden. Så jag har slutat med det nu. Och ni kan ju tänka er vilka bråk jag har haft för den sakens skull. 


Men ja. Fuck it all and fuck it hard. 


Dagens Citat?
"If my velocity starts to make you sweat then just don't let go."
- Planetary [Go!], My Chemical Romance.




Yours truly, 
Mel.