Det är inte slagen som känns.

Det känns som att jag pratar ett helt annat språk. Lever i en annan dimension. Jag går runt i dagar, veckor, med musik i öronen, en bok under armen, och undrar hur mycket jag egentligen har förändrats sen jag gick i åttan. Fast jag vet ju att jag har förändrats. Skorna tar mark på ett stadigt, stabilt sätt de flesta dagar. När inte ångest. Även när inte leende Icka eller skrattande Nea. Men det är samma undanflyende, samma förakt för korkade människor, samma skrikande röster i hörlurarna, ibland samma kajalvarv. Den största skillnaden är väl ändå att jag inte går i åttan längre. Jag går första året på gymnasiet för andra året i rad, och det känns som att allting rinner mig ur händerna.
Ingenting kan jag greppa. Hela världen är inoljad i smetig klet, och det finns inget rent kvar. Det finns massor av saker jag borde göra, det finns ännu mer jag borde vilja göra, men jag har inte ork till någonting. Får jag inte någonting satt i mina händer så sitter jag och stirrar in i väggen.

Nu har jag haft konstant ångest i nästan tre veckor. Antingen någon som sitter på bröstet, eller i det, ett hjärta som sitter i huvudet, hud som spricker, allt det där som hör ångesten till. Det är inte så konstigt att jag inte orkar med något annat. Visst finns det stunder då det känns lättare. Visst kan jag bete mig ganska normalt, jag är van, jag kan hantera det här. Det är inte som att jag går under av den vanliga ångesten (det är de större ångestattackerna som tar mig). Men efter tre veckor så är det jävligt svårt att hantera det.
Det finns inga knep jag kan använda. Det finns ingenting jag kan ta till för att försvara mig med. Jag är naken, ensam mot en hel värld och det finns ingenstans jag kan krypa in och gömma mig. Allting gör ont. Allting värker. Jag kastas mellan en varm känsla av total lycka (kombinerat med ångest, har ni hört på maken!) och en iskall, tom, krampande total sorg. Allt påverkar mig. Varje litet ord där tanke inte ligger före tunga sätter sig ivägen för andetagen, får hjärtat att snabba på. Ibland hjälper det att göra något konstruktivt. Ibland gör det saken värre. Totala vredesutbrott är inte sällsynta. Kläder som sitter åt ger mig mer ångest. Kläder som hänger löst ger mig mer ångest. Glasögonen ger mig ångest. Linserna ger mig ångest. Att andas kan ge mig ångest.
Allt jag gör, alla handlingar, alla tankar, allt innebär en viss mängd ångest när det är så här. Jag fryser konstant. Har jag skrivit det? Jag minns inte. Jag minns ingenting. Jag har ingen kontakt med min hjärna längre. Jag fryser konstant. Håglös. Hopplös. Tom. Samtidigt förväntas jag fungera. Jag är "stark" som "inte självskadar". Bara för att man inte kan se mitt självskadebeteende så betyder inte det att det är obefintligt. Bara för att jag ler och säger något behöver det inte vara sanning. Ibland undrar jag om psykologer vet att man kan ljuga. Hur lätt det är.  

Det här är ingenting som kommer få mig att ta livet av mig. Inte tre veckors ångest, verkligen inte. Det krävs mer än så. Det krävs längre ångest. I princip hela sommaren gick åt till konstant ångest och olycka. Bara att veta att jag har Gabriel tillbaka gör att jag - även i värsta ångestanfallen - mår bättre än jag gjorde i somras. Fast ibland får jag lite Jonathanreaktioner (tänk: Pappa Pralin) från honom på min ångest. Väldigt mycket de senaste tre veckorna.

Icka kom som en påminnelse om hur livet kan vara. Som den första varma vårdagen, så kom hon. Började värma upp det som var fruset, rörde lite lätt vid ytan. Jag vet att jag kan skratta, säga störda saker, vara hoppig och tossig och helt underbart genomglad, utan tankar på ångest eller hat. Jag kan vara det. Jag vet bara inte vad som måste till för att jag ska bli det. Kanske fler Ickadagar. Kanske ett annat sorts liv.
Men det jag vet, det är att Icka är helt jävla fucking underbar. Trots all skit, trots allt som händer, så orkar hon fortsätta leva, fortsätta finnas för oss stackars satar som inte har samma styrka. Har man problem så fixar mamma Icka. Jag älskar den flickan så mycket, så väldigt mycket. Även om vi bara kramades när hon skulle gå så spred hon värme, lugn, säkerhet i varje andetag hon var här.
Nu när hon har åkt så Saknar jag, trots att jag trodde att jag glömt hur man gjorde. Jag Saknar inte bara Icka, jag Saknar Gabriel också. Det finns visst någon form av normal känsla kvar i den här kroppen. Jag trodde inte att det var så längre. Det ger mig lite mer hopp.

Jag älskar det lilla småleendet hon har på läpparna här. Det är så gulligt.
 .



Nu: sova. Naninani världen, nana gott!

Yours truly, Mel