God, I miss the horses.

Jag och Gabriel var just ute på en promenad runt byn där han bor, också känd som "Stora rundan". Bara efter några minuter kommer vi ikapp en människa som är ute och går med sin Kelpie. Det får mig att längta enormt tills jag har min egna lilla vovve. Eller ja, får jag bestämma så kommer det inte att vara någon liten vovve. Det kommer att vara en Rottweiler eller Australisk Cattledog. Men, tills dess: man tager vad man haver.
Nu har jag en utarbetad plan för mitt framtida hundägande: skaffa jobb, samla ihop 8000, titta in på Hundstallet och se om det finns någon hund som passar och gör det inte det så letar jag på andra "välgörenhetsställen". Jag har aldrig ägt en helt egen hund, men jag har vuxit upp med hundar av alla sorter runt mig och jag är - utan att skryta - bra med hundar. Jag tror att jag kommer kunna ta hand om en omplaceringshund. Visst är jag medveten om svårigheterna och problemen med en sån, men jag tror ändå att jag kan vara en säkerhet och trygghet tillräckligt mycket för att det ska gå bra.

Men när vi var ute och gick så var det en annan längtan som slog ner i mig också. Den efter hästarna. Jag har aldrig varit en galen hästtjej. Aldrig känt någon längtan efter att kasta mig ut i stallet i tid och otid. Jag slutade rida på ridskola när jag var 11-12 ungefär, och efter det har jag ridit ytterst sporadiskt på olika hästar. Oftast har det varit min syster Annies foderhästar, men också en del som stått i samma stall som hennes foderhästar.
Ändå saknar jag alla dessa fina hästar. Bara att pyssla med en häst skulle räcka just nu. Helst av allt skulle jag ju vilja få en relation, rida en hel del och pyssla desto mer. Få samma kontakt med en häst som jag hade med Forza. Jag tror att jag skulle kunna få det med Tjofsan, men det är liksom.. Hon är en shettis. Även om hon är tillräckligt stor och stark för att orka att jag rider på henne i tio minuter så är hon inte byggd för att jag ska kunna rid-rida henne som jag skulle vilja göra. Långa utflykter i sommar. Picknickar och sånt. Däremot, om jag skulle lyckas få ordning på vagn och sele till henne så skulle det vara en helt annan sak. Då skulle jag kunna köra in henne och ta med mig någon ut (Gabriel, Anna, Mita...). Men tills dess kan jag bara longera, promenera, lära henne tricks... Och jag har aldrig longerat en häst, eller lärt en häst tricks. Så det är promenader som gäller för vår del, än så länge. Och hur roligt är det alla gånger?
Nu när lovet är slut så har jag lovat mig en stalldag varje vecka. Det måste lösas med mat på något vis (eftersom jag äter på skolan och maten serveras mellan halv fem och sex, och stallet ligger en bra bit bort). Annars så blir det väl som vanligt - rykta henne tills hon skiner, ta en promenad och bygga upp ett bra band. Jag har inte varit i stallet sen i höstas, och det skäms jag något över.

Men, som sagt. Jag skulle vilja ha en häst jag kan rida på. Även om jag inte direkt vill kasta mig upp på ryggen på en främmande häst första gången jag möter den, så vill jag gärna få rida. Det kanske är dags att börja leta efter en medryttarhäst för min del?
På bilddagboken var det en tjej som letade efter en ny ägare till en ung arab, och hade jag haft mer erfarenhet, tid och råd så hade jag inte tackat nej. Efter Pypso så är jag ganska mycket arabfrälst, är jag rädd.
Nu känns det som att jag håller på att spåra ur lite här. Eller gå runt i cirklar. Det jag vill ha sagt är att jag längtar förfärligt tills jag kommer till ett stall igen. Det finns ett stall i närheten av Gabriel som jag skulle kunna ta kontakt med, men av olika anledningar kommer besök där bli ganska komplicerade. Det är lättare i sommar, när jag kommer kunna cykla från far till stallet, men nu i vinter... Ska jag tvinga far att skjutsa ut mig varje gång? Annars vet jag inte. Det finns väl människor i skolan med hästar som behöver ridas, men ärligt talat vet jag inte om jag vill spendera min fritid tillsammans med de människorna. De är snälla och trevliga, men inte typen av människor som jag gärna umgås med. Just nu vet jag inte alls hur jag ska lösa det här och få begrava ansiktet vid halsen på en häst efter en lång härlig ridtur.

Det kommer väl sluta med att jag bosätter mig hos Tjofsan så fort jag kan i veckorna och på helgerna, tvingar Frank att skaffa fram hjul till hennes vagn och kör in henne. If that happens, I promise I'll let you know. :3

Jag blir så fylld av idéer på lov. Framtidsplaner. Och så blir jag ett lätt byte för ångesten. Jag måste lära mig att ändra på sånt här.

Yours truly,
Mel.