Walk with me.

[Utkast]

Det bränner i huden. Svider. Sticker. Kliar. Det kryper någonting över min panna, över mina armar, över ryggen. Någonting som letar efter sätt att komma in, någonting som kommer skada mig. Jag är inte riktigt säker på vad. Men det kryper någonting utanpå min hud. Inte inuti, så som det brukar vara.
Ändå känner jag mig trygg. Ändå kan jag le, skämtfnysa åt Mikael och krama honom varm. Krypa ner i sängen och somna, bara sådär. Som om det vore jättelätt, det där med att somna. Och det är det. För en gångs skull kommer inte sömnen trippandes på tå när det nästan är för sent för att somna för jag snart ska upp. För en gångs skull slår sömnen ner med dunder & brak; huvudet landar knappt på kudden innan medvetandet är bortkopplat. Drömmarna är mysdrömmar. Lugna, snälla, handlar om internetmänniskor jag aldrig ens träffat, och för en gångs skull hatar de mig inte i drömmen. De är snälla. Ger mig filtar och kakor och kramar, säger snälla saker och låter mig sova på soffor.
Och jag sov nästan sex timmar i sträck. Det är så länge sen jag sov så lång tid utan att vakna att jag inte ens kan minnas det. Faktum är att jag till och med kände mig utvilad när jag vaknade imorse. Visst ville jag ligga kvar och mysa i den varma, mysiga sängen, men det var mer för att det var så fruktansvärt kallt i rummet. Och att jag ville ligga kvar där med Mikael, gosa in mig i hans lukt och värme och bara vara lugn, trots att ångesten nafsar i utkanten av medvetandet. Ligga kvar i kärleken hela dagen lång.

Men trots att jag sovit så bra, och trots att jag har vaknat i kärlek och myst i kärlek och blir ivägskickad till bussen med världens mjukaste puss och finaste röst i öronen, så river odjuret i bröstet så fort jag sitter på bussen. Du kan ingenting. Du är så jävla äcklig. Du är så jävla ful. Det finns inte en enda människa som faktiskt gillar dig, ens lite, hur i helvete kan du tro på någon som säger att den älskar dig? Samma som vanligt. Sammasammasamma. Samma gamla vanliga. Så jag svarar med samma gamla vanliga: skruvar upp musiken. Stänger av. Jag vet att det är det sista jag borde göra, egentligen, men jag vill inte. Klarar inte av det just nu. Så jag faller tillbaka på Fred Åkerström, låter honom skölja bort det värsta. När det inte räcker längre byter jag till The Cure. Det finns ingen låt som tar bort ångest lika bra som One Hundred Years. Please love me, meet my mother. But the fear takes hold. Eller The Hanging Garden. Cover my face as the animals cry in the hanging garden. Creatures kissing in the rain. Shapeless in the dark again. Egentligen borde de inte ha en lugnande inverkan, när man lyssnar på texten. Men det har de.