Jag håller så hårt i handfatet att mina knogar vitnar. Böjer mig så nära spegeln att näsan slår i och betraktar min spegelbild. Jag är blek. Nästan vit. Ögonen är röda och jag darrar. Försöker slappna av, försöker ta djupa andetag. Kan inte tänka på andningen för då blir ångesten bara värre, då vet jag inte hur jag ska andas eller i vilken takt och då får jag totalpanik. Tänker på något annat. Tänker på flickan i spegeln. Hur hon inte är jag. Hur hon inte kan, inte får vara jag.
Hon är så fet. Och ful. Jag vill banka huvudet i spegelglaset tills det spricker, så jag kan använda skärvorna till att skära bort allt det jag hatar med det här ansiktet. Kanske inte skära, men åtminstone skrapa bort det. Eller ärra, åtminstone ärra och förstöra sönder så att alla kan se hur äcklig och vidrig hon är. Skära djupt i kinder, panna, haka, näsa. Skära bort, skära rent. Jag drar bak huvudet för att dunka det i spegeln, innan rädslan för smärta tränger sig på. Jag vill inte ha ont. Och det kommer göra ont att skära sig. Jag vågar inte. Och då är det ju onödigt att ta sönder spegeln. Så jag tar ett steg bak. Stirrar på flickan i spegeln, hon som gör samma sak. Det är inte jag. Jag är inte där.
Jag finns inte. Inte längre. Det är tomt. Svart. Jag känner ingenting. Jag finns inte.
I det här huset har jag drömt fler mardrömmar än jag någonsin kommer kunna räkna. Jag har haft fler ångestattacker än vad jag trott varit möjligt. Det var här jag började sluta äta, det var här jag gick ner tio kilo på två månader. Det är här jag har mått som sämst, men det är här jag har mått som bäst också. Fått Mannfred i mitt liv. Promenerat lugn i timtal. Det är här jag har bakat, städat, målat och levt i fyra år. Fyra av de bästa och värsta åren i mitt liv. Svängningarna har varit extrema, men det har varit värt det. Faktiskt.
Jag vill att du ska vara här. Jag vill att det ska vara sommar och vi ska ligga på en filt i Slottsparken, du med ditt huvud på min mage så jag kan pilla i ditt hår, i ditt skägg och retas med grässtrån i ditt ansikte. Jag vill att du ska få mig att skratta, att jag inte ska behöva tänka på hur jag ser ut, hur du ser mig, för du gillar mig ändå. Inte nödvändigtvis älskar, det behövs inte, men jag vill att du ska gilla mig.
Jag vill att vi ska gå runt arm i arm inne i Stockholm, att jag ska få peka och prata och dansa. Jag vill att du lyfter upp mig på hästarna vid Blaiseholmstorg, skratta åt mig när jag tjuter först av rädsla sen av förtjusning. Jag vill promenera runt hela Djurgården med dig, hela vägen ut och hela vägen tillbaka igen. Ha med en kamera, en kamera med bra batteri och fota precis allt, allt, allt som vi ser. Jag vill promenera runt hela hela Stockholm. Jag vill ha dig här.
Jag vill våga visa magen i sommar, våga bada bland människor som känner mig, våga gå utan strumpbyxor fastän jag tycker att jag är så ful. Vill våga. Tänker våga. Kanske. Så det så.
Nu ska jag promenera med min gubbe och vovve. :3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar