Jag har ramlat in i den där otrevligheten jag brukar kalla för "tristess-stress" igen.
För tillfället har jag alldeles för mycket att göra, men allting är så fruktansvärt tråkigt och jag viiiill inte. Exempel? Exempel: städa, tvätta, diska, ringa myndigheter, fylla i myndighetspapper... Den typen av saker. Och jag vill, men jag vill inte. Får ändå lite vettiga saker gjorda om dagarna.
De senaste tre dagarna har jag tvättat fyra eller fem tvättmaskiner, och strukit minst en-och-en-halv. Ändå är tvättkorgen full och det är kläder precis överallt. Nu är det kanske inte jättekonstigt, eftersom vi nyligen var och hälsade på (bland andra) Emils föräldrar nere i Blidsberg, och då passade Emil på att ta med sig lite fler kläder än de han hade i resväskan när han flyttade upp i våras. Eftersom de legat nerpackade i en källare i typ ett halvår så kändes det som en vettig idé att tvätta dem. Men det känns fortfarande som att det här nedrans berget av kläder vägrar krympa.
Och jo, jag måste stryka mina kläder. Nu när mor har gett mig både strykbräda (sin gamla) och strykjärn (ett helt nytt!) så jag faktiskt kan gå tillbaka till mina gamla vanor och stryka i princip allt jag äger så vill jag göra det. Får tokspel på skrynklor och rynklor.
Idag var det återträff för DBT-gruppen jag gick i våras/somras. Tre månader + sen vi sågs senast och det känns inte alls som så länge. Alla kunde inte vara där, men det var så roligt och faktiskt skönt att få träffa de som var där och höra hur det går.
Det gör mig lite (läs: väldigt) ledsen att jag inte klarade av att delta fullt ut i behandlingen när den pågick, men samtidigt känner jag att det är okej. Anledningen var att jag i våras återupptäckte ett par förträngda minnen från ett tidigare destruktivt förhållande, ganska (väldigt) jobbiga minnen. Det har tagit tid för mig att acceptera att det 1) har hänt och 2) att jag kunnat glömma händelserna. Och när världen krackelerar och rasar samman runt omkring en är det satan så svårt att ta sig upp på morgonen, åka över hela stan och sitta i två timmar för att hårdarbeta på sig själv.
Arbetet är dock inte klart bara för att gruppbehandlingen är det! Jag fortsätter försöka tänka DBT i relationer och liv, även om det går sådär.
Imorgon ska jag jobba! För första gången på två (?) veckor. Sex och en halv timme. Även om jag älskar mitt jobb något brutalt så är jag lite orolig för hur jag ska orka på länge.
För tillfället tar jag inga mediciner alls, vilket gör att koncentrationen är sisådär. Jag saknar mina Elvanse, för ADD:n, men jag har inte haft ett leg sen i april så jag har inte kunnat hämta ut några nya.
Nästa onsdag ska jag träffa psykiatriker och förhoppningsvis få nytt recept, så jag kan bli återinsatt på medicin så fort jag har hämtat ut mitt leg. Om allt vill sig väl får jag byta ut den förbannade Ergenylen mot en medicin som inte har sönder mina äggstockar också. Jag vägrar ta en enda Ergenyl till. Nu får de banne mig ge mig något annat, när de sagt att det finns annat att få som ska hjälpa stabilisera mitt mående. Biverkningar räknar jag med, men någon dag vill jag ändå kunna göra ett aktivt val om jag ska ha barn eller inte och inte låta det bestämmas av mediciner när det finns andra alternativ.
Bredvid mig ligger lilla Pixie på en bädd av omaka strumpor vars partner ska lokaliseras bland det nytvättade. Nu kommer vi ha pälsstrumpor i ett par månader framöver. </3
Den gamla tanten är fortfarande världens sötaste katt, i min värld. Hon får sin smärtstillande medicin och blir som en liten femåring igen.
Men det blir värre, det märker jag ju. Hon blir dåsig av medicinen ibland, och hon verkar ha mer ont i ryggen än tidigare. Det här är kanske vår sista höst tillsammans. Men det tänker jag inte tänka på nu, för det gör alldeles för ont och jag tänker ändå nästan alltid på det.
Nä. Nu ska jag stryka lite till, hänga upp tvätt och ta mig in i duschen. Den här veckan jobbar Emil kväll, så jag ska försöka hålla mig vaken tills han kommer hem någon gång efter 23. Inte för att det är speciellt svårt direkt, jag kan ändå inte somna utan honom i närheten. Något rätt måste jag ju ha gjort här i livet, för att förtjäna en så fantastiskt fin pojkvän!
Dagens Citat? "Ett hollywoodiserat allhelgonafestande som tömts på innehåll. Det stör mig. Döden är allvar. Detta med halloweenska apspel blir ett slags den fejkade nyandlighetens snabbmat." - Gubbsjuka, Jan Myrdal.
Jag borde fötts till gubbe, det är ju det jag säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar