Last Dance

Här
Fredag 2/11 2012

En helt vanlig fredag, känns det som. Jag sitter på golvet framför min gamla bokhylla hemma hos far&Maj. Lyssnar på The Cure och äter choklad. Det skulle kunna vara så att ingen tid förflutit alls, det skulle kunna vara så att det här är mitt rum och att jag fortfarande har ett ställe på den här jorden där jag trivs. Där jag får vara ifred, ensam, och är nöjd med det.
Så skulle det kunna vara, men så är det ju inte. Jag bor inte här. Det är inte mina möbler, inte min säng som står här. För att inte tala om att väggarna inte är fullklistrade med dikter, citat och bilder. På insidan av dörren till min gamla garderob sitter fortfarande en svartvit Robert Smith med spretigt hår och ger styrka till den som vill ha.

Jag har inte tagit mina mediciner på lite drygt en vecka nu. De tog slut. Jag trodde att jag hade fler på recept, men det hade jag tydligen inte. Nu i veckan (tror att det var på onsdag) ska jag träffa min läkare och få nya recept. Citalopram, Voxra och Circadin ska jag ta. Två tabletter på morgonen och en på kvällen. Annars blir jag som nu. Alldeles trasig. Alldeles genomtrasig och kall. Allt jag vill göra är att gråta. Jag vill ringa hit Icka och gråta in i hennes hår. Mediciner har jag tagit sen i maj någon gång tror jag, så jag är inte van vid de här snabba skiftningarna. För en halvtimme sen satt jag och skrattade för mig själv bara för att jag var glad. Nu sitter jag ihopkrupen på golvet och håller med nöd och näppe tillbaka tårarna. Jag känner mig så ensam och oälskad. Ibland är det bara att skruva upp musiken, men inte just nu. Inte alls just nu.

Som sagt, jag är inte alls van vid de här skiftningarna längre. Jag är van vid en grå massa där jag aldrig är riktigt glad eller riktigt ledsen, bara riktigt ångestig eller irriterad. Det är underbart att känna mig glad igen. Det är fruktansvärt jobbigt att känna mig glad igen. Jag orkar inte riktigt med det. För stor påfrestning på för kort tid.
Imorgon ska det vara halloweenfest hemma hos Lou. Jag vet inte om jag vågar gå. Jag vet verkligen inte. Jag vet inte om jag kan. Det finns ingen jag känner som kommer vara där. Ingen trygghet överhuvudtaget. Jag vet inte vad det är för typ av människor som kommer. Vad ska jag ens dit att göra? Jag vågarvågarvågar inte. Allt det gamla självhatet kommer tillbaka. Jag är ointressant. Korkad. Tråkig. Grå. Det enda jag kommer göra är att förstöra, eller vara ivägen. Det finns ingen anledning att förstöra något som så många människor har sett fram emot. Det gör verkligen inte det. Om jag ändå lika gärna kan stanna hemma och läsa, varför ska jag dit och vara en fet klump av obehag i andras glädje? 

Jag kommer aldrig klara av att gå ut gymnasiet. Jag kommer att bli ett socialfall. Aldrig någonsin kommer jag att ha ett bra jobb. Aldrig någonsin kommer jag ha en lön som går att leva på. Det finns ingen som helst anledning för mig att fortsätta plugga, jag klarar ju ändå inte av det. Tar bara upp plats som andra skulle behöva. Vad jag vill göra med mitt liv är inte möjligt, eftersom jag aldrig kommer komma förbi gymnasiet. Det är inte bara jag som känner så, det är några av de människor som känner mig allra bäst som säger det också. Oavsett hur mycket jag försöker så kommer jag inte klara av min skolgång. Jag kommer fortsätta jobba för dålig lön utan OB-tillägg resten av livet.
Så varför ska jag fortsätta? Vad finns det för anledning för mig att fortsätta? Jag kan inte komma på en enda. Om jag ändå aldrig kommer klara av att göra något vettigt av mitt liv (för jag har ingen självdisciplin, ingen motivation), varför ska jag då ha det? Speciellt när jag har de problemen som jag har, nu när det enda jag gör ordentligt är att ta upp en plats i psykiatrivården. Jag är fullt medveten om att det här låter som "buhuhu-det-är-synd-om-mig", men jag är seriös. Människor som har känt mig under hela mitt liv, som har sett mig utvecklas till den jag är nu, och de tror verkligen inte på att jag kan skärpa mig. Att jag kanske borde försöka tänka en annan framtid än den jag vill, eftersom jag inte kommer klara av att plugga vidare. Jag kommer inte ens kunna plugga vidare, för jag kommer inte att ha betygen som behövs. Jag kan inte komma på en enda anledning till att jag borde fortsätta leva. Jag har jättefina vänner, visst, men deras liv kommer inte att ta slut om jag försvinner. De existerar även om jag inte gör det.
Allt gör ont. Det kanske inte är värt att fortsätta. Nackdelarna med att leva väger över. Sen jag var tio och försökte ta livet av mig första gången har jag funderat fram och tillbaka på vilket sätt jag helst vill försvinna på. Jag vill dö i min egen säng med Nalle hos mig, men det har aldrig varit ett alternativ eftersom jag har varit orolig för vem som ska hitta mig och vilken påverkan det skulle ha på den personens liv. Nu vet jag nästan med säkerhet vem det är som skulle hitta mig, och det gör mig inte så mycket. Det känns som att jag gör mig mer och mer redo att dö för varje dag som går. Jag börjar släppa känslomässiga band, lämna tillbaka saker, ger bort så mycket jag kan. Jag har börjat skriva om pappret som beskriver hur jag vill att min begravning ska se ut. Börjar säga hejdå till saker som har betytt mycket för mig. Försöker ge de vänner jag har nära fina minnen innan jag försvinner. "Tänk på hur du spenderar dina pengar", ja, men det är ju det jag gör. Mina pengar kommer ändå inte komma till nytta när jag är död, så jag använder dem medan jag kan. Helst spenderar jag dem på andra, på saker som de kommer ha nytta av även när jag är borta. 

Det svider i halsen och i ögonen. Något säger mig att det inte är nyttigt att gråta så här mycket. Robert sjunger, påminner mig om att jag inte är ensam. Jag har Sonja också. Även om hon skulle vara besviken på mig nu, så har jag Sonja också. Helst av allt vill jag bara krypa ner till toaletten och spy upp det jag har ätit ikväll. Men jag tror att jag ska börja med att krypa ner under täcket och stanna där tills jag slutat skaka. 

Jag vill inte göra illa människor, jag vill verkligen inte det. Men jag vill inte leva heller. Jag är förvirrad och trasig, och jag vet inte var jag ska göra av mig själv längre. Kan inte ens skriva, som ni märker. 

/Mel