Jag vill dö. Igen.

Onsdag 2/5 2012 

Samma gamla känsla av kaos, kommer liksom trippandes på tå. Inte ens trippandes, snarare smygandes. Hasar sig in, millimeter för millimeter, bland resten av känslorna. Kamouflerar sig. Och jag vill ju inte veta av den, tittar snällt åt andra hållet och tänker att "om jag bara låtsas som att den inte är där så kommer den av försvinna av sig självt". Fast det gör den ju aldrig. För helt plötsligt så finns det så mycket av den att jag inte kan känna något annat. I korta stunder jag jag få vara ifred, få känna mig tom och tyst och tillfreds. Sedan är det igång igen.

Det är inte så att jag hör röster. Nej, det skulle jag inte påstå. Men jag har så många olika tankar i huvudet samtidigt att jag tror att jag blir galen. Eller att jag redan är det. I mitt huvud är det aldrig tyst. Aldrig någonsin lugnt. Det är ingen mening att säga viktiga saker till mig för jag kan aldrig minnas dem. De dränks i allt det andra. Då är det bättre att skriva ner dem, men det är inte heller någon garanti för att jag minns det. 

Sociala sammanhang är skrämmande. Oftast försöker jag att inte prata så mycket, för om jag inte pratar så kan jag inte tappa bort mig, kan inte stamma och byta spår mitt i en mening. Pauserna som uppstår under samtal är på grund av mig, nästan enbart för att jag inte kan höra min egen röst. Eller, jag hör den, hör ord men kan inte minnas vad jag pratar om. Så jag tystnar, ibland mitt i ett ord. Stirrar rakt ut i några minuter. Frågar sedan dumt "vad pratade jag om?" och försöker att låtsas som om det inte alls är onormalt eller konstigt. Låtsas som om jag inte bryr mig om de förvirrade blickarna. Du som är så intelligent, så duktig med ord. Jovisst. Även om jag var det till att börja med så håller jag på att gå sönder nu. Krackelerar. Kan inte fokusera. Kan inte andas normalt ens. 

Ibland hjälper det inte ens med att läsa för att fokusera tankarna. Ibland måste jag slå ihop boken, lägga den ifrån mig och bara stirra ut på ingenting. Tankarna blir alltför högljudda. Det har hänt vid ett fåtal tillfällen förut, men inte så här ofta på så här kort tid. Jag har knappt någon lust att läsa längre. 

Har inte lust med någonting. Det enda jag har lust med är att dö. Jag har till och med hittat ett ställe där jag kan tänka mig att hoppa, men jag vågar inte berätta det för någon. Mina självskadebeteenden är inte synliga med blotta ögat, och därför har jag svårt att bli trodd när jag säger att jag tänker ta livet av mig. Jag har alltid blivit förminskad när jag pratar om sånt. En period var det så illa att jag hatade människor som skar sig, för de kunde iallfall få hjälp om de bad om det. Jag blev bara klappad på huvudet, fick förklarat för mig att det bara var tonårshormoner och att det skulle gå över. Efter att utförligt förklarat hur jag tänkte göra för att få dö. Med två självmordsförsök i bagaget. Bara för att jag inte hade färska ärr på armarna så prioriterades jag bort. Nu vet jag förstås att det var just den kuratorn som var en idiot och att ångest inte går att jämföra personer emellan. Inte heller självskadebeteenden. Men då var varje skärsår jag såg som ett hån rakt upp i ansiktet: Du mår inte ens dåligt på riktigt. 

Men det gör jag. Jag mår dåligt på riktigt. Och mina självmordstankar är jävligt påtagliga, och nu vet jag inte ens om jag vill ha hjälp längre. Det som håller mig kvar just nu är att det inte känns som om jag vore värdig att dö. Som om det är någon form av belöning som jag inte gjort mig förtjänt av.

Jag måste duscha, och sen sova. Imorgon måste jag till skolan.

Naninani.

Dagens Citat?

"Spider venom comes in many forms. It can often take a long while to discover the full effects of the bite. Naturalists have pondered this for years: there are spiders whose bite can cause the place bitten to rot and die, sometimes more than a year after it was bitten. As to why spiders do this, the answer is simple. It's because spiders think it's funny, and they don't want you ever to forget them."
- Chapter thirteen - Which proves to be unlucky for some, sid. 298.