I felt like this on my way home

11/1 2011

Jag är inte en så sorgsen person som det verkar. När jag läser igenom det jag har skrivit så låter det som att jag ständigt går runt och mår dåligt. Så är det naturligtvis inte. Visst finns det få stunder då min hjärna inte går på högvarv och matar mig med på tok för många tankar, men det är normalt för mig. Det tog mig ganska många år att inse att mina tankar inte alltid är som alla andras. Att jag tänker för mycket, tankarna hinner aldrig bli färdigtänkta innan en ny tar vid. Det är bara när jag sätter ner mina tankar i skrift som det kan bli någon ordning på dem. Men det är som sagt ett normalt tillstånd för mig. Det enda som är lite jobbigt är när jag pratar och min pratande röst blir dränkt i alla tankar, så helt plötsligt gör jag en lång paus och glömmer nästan bort vad jag pratar om. Ibland är det nästan skönt att kunna luta sig tillbaka och bli dränkt i alla möjliga tankar som inte har något med varandra att göra.
Men att jag tänker för mycket finns där när jag mår bra också. Det finns ständigt närvarande, och mår jag bra så har det ingen negativ inverkan på mitt psyke. Det blir bara lättare att koppla bort tankarna som inte är relevanta.

Hur som helst, så mår jag inte alltid dåligt. Men det är bra mycket mer nu än det var för några år sedan.

Jag har alltid mått dåligt. Mina första ångestattacker (som jag minns) hade jag som fyraåring. Det har gått fram och tillbaka, upp och ner, och det kan gå ganska långa perioder mellan ångestattackerna. Perioder då jag fungerar som vilken människa som helst. Men så kommer ångesten och likgiltigheten, och då blir jag ganska jobbig att ha att göra med. Förhoppningsvis är det något jag kan få kontroll över, så att livet för de närmast mig kan bli lite lättare. För att inte tala om mitt eget.

Sedan någon gång på höstterminen av nian har jag mått mer dåligt än bra. Jag tappade bort mig själv på riktigt. Elin försvann. Sprang och gömde sig. Efter det har jag gjort en hel del skitsaker som jag skäms över och ångrar, men jag tror också att det är nödvändigt att jag har gjort dem för att jag ska hitta mig själv. Jag har hittat stora delar av mig själv, av Elin, men någonstans ligger det fortfarande pusselbitar som saknas. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att vara en hel person vid 17 års ålder, men jag borde ha en kärna. Ett stearinljus med vacklande låga. Något starkt, något hållbart. Något som aldrig kan gå sönder. Jag hade något sådant. En integritet. En personlighet. Ett innehåll. Men någon gång under vårterminen av nian så försvann det helt.

För att byta ämne helt, så kliar det i mina litteraturrötter. Jag vill läsa, läsa, läsa! Så jag tänker göra det. Minst en timme om dagen. Läxor, vänner, pojkvän, familj... De får helt enkelt vänta. När jag mår så här kan jag inte fungera utan böcker. Böcker är min livlina. Den sista, slutgiltiga. Böckerna, de bästa vänner jag någonsin haft. De jag älskat mest. De som räddat mig flest gånger. De som aldrig sviker. De som aldrig kräver. Böckerna. Och det börjar klia i mig efter att läsa mer, skaffa fler vänner, upptäcka nya världar. En Harlequinbok skulle duga just nu, så boktörstande är jag. Därför är det så underbart att jag har så många böcker att läsa.

Det har gått så långt med mitt dåligtmående att jag inte längre orkar. Jag hoppas inte på något längre. Hatar livet. Eller nej, hatar gör jag inte. Livet och jag fungerar bara inte ihop, och oftast önskar jag att det kunde lämna mig ifred. Jag orkar inte kämpa. Jag blir sängliggandes och stirrar in i väggen utan att kunna resa mig. Eller så sover jag. Jag, som alltid behövt väldigt lite sömn, kan sova mer eller mindre ett helt dygn för att slippa vara medveten. Om inte mardrömmarna kommer och stör.

Igår låg jag och stirrade in i väggen hela dagen. Klarade inte av att gå ur sängen. Jag var hudlös och det enda som höll ihop mig var täcket. Kroppen värkte (värker fortfarande) och andetagen gjorde ont. Det gamla vanliga. För att jag inte kan hantera livet. Det går bara inte. Så jag gick inte ur sängen. Missade en skoldag. Just nu missar jag en till. Fast det behövs. Mor kom och hämtade mig igårkväll, så nu sitter jag och myser i min läsfåtölj med Foo Fighters på hög volym och en kropp med efterdyningar av ångestattacker.

Mor undrade om jag vantrivs på Berga. Det gör jag verkligen inte. Det enda som är lite jobbigt är att det inte finns någon Icka eller Nea. Inte ens någon som kan mäta sig till hälften med någon av dem. Det kan vara lite jobbigt ibland, för jag saknar dem. Visst har jag människor att vara med, jag är absolut inte ensam, men det är ingen som passar. Och jag är väl orättvis när jag jämför dem med någon som Nea, men ändå.

Åh, Nea. Med alla underbara klänningar och galet bra musik. Som fixar allt och ibland snubblar så mycket över orden att jag får översätta för resten av världen. Nea med Thåströmpåsen över axeln och en doft av te och något annat, något som bara Nea har. Neadoften. Min vackra fru. Jag saknar henne så att det gör ont att tänka på. Älskade Nea. Skolan är så tråkig utan henne. Världen är tråkig när hon inte är i närheten.

Min första blogg var så full av flummig humor. Jag undrar var den har tagit vägen. Och det där sarkastiska, arga. Nu är jag bara trött och uppgiven, det känns som allt jag orkar med. Jag vill inte vara så. Vill inte, vill inte, vill inte! Vill inte inte orka. Vill ha tillbaka mitt gamla jag. Och samtidigt inte, som vanligt. Jag kan inte bestämma mig, som vanligt. Alltså är det bara att vänta och ser vad som blir.

Nu ska jag duscha, och sen ta med min hund på en promenad.

Dagens Citat?

"One last thing before I quit
I never wanted anymore
Than I could fit into my head

I still remember every single word you said

And all the shit

That somehow came along with it

Still there's one thing that comforts me

Since I was always caged and now I'm free"

- Monkey Wrench, Foo Fighters.

Yours truly,
Mel.