Lördag 13/11 2010

Det finns så otroligt många fula människor.
Och det här handlar inte om enbart utseende. Jag vet att jag själv inte är en av de allra sötaste, de allra snyggaste. Jag är medelmåttig, någon man inte tittar två gånger på och samtidigt ingen som man ryggar undan för åsynen av. På det har jag alltför många läskigt fula vänner, så när det gäller rent fysisk fulhet så kan jag inte slänga skit runt mig hur som helst.
Så det här handlar inte om de fysiskt fula människorna som är obehagliga, äckliga, patetiska och inte inser att de är det. Ännu värre är det om de inte inser att man avskyr dem och blir illamående av deras närhet.
Det handlar om människorna med gnälliga, högljudda röster, människorna som så desperat söker efter ens gillande att man inte kan göra annat än förakta dem. Du vet vilken typ jag menar, och du behöver inte vara en speciellt social människa för att ha stött på någon som är så. Om du nu mot all förmodan inte har en aning om vilken sorts människa jag pratar om, så borde du tänka efter och rannsaka dig själv, för jag sätter 100 spänn på att du är en sån.
De sårbara, rädda människorna som fullkomligt stinker fruktan. De svansande, svassande, alltför högt skrattande. Mobboffren. De smaskande, de slurpande. Missfostren.

Det finns så otroligt många fula människor.
Mitt problem är att jag har börjat hata dem.
Ni förstår, den sortens människor dras till mig. Som malar till ljuset, som flugor till koskit. De vädrar sig till mig från flera mils avstånd. Helt plötsligt sitter de i mitt knä och dreglar över uppmärksamhet. Drar sina dåliga skämt och skrattar ihåligt, nervositeten, rädslan och inombords-darret lyser rakt igenom. Och jag som vet hur det är att gråta sig till sömns för att ingen gillar en ler snällt och spelar med. Är snäll och söt och en riktig vän. Och så slutar det alltid med en dolk i ryggen på mig när jag har byggt upp deras självförtroende tillräckligt. Eller för att jag har blivit så viktig att de måste förstöra mitt förhållande med andra människor.
Jag har vant mig, lärt mig att om man umgås med osäkra människor så får man ta en hel del skit. Tagit med det i beräkningen så att säga. Att bli sviken av en osäker människa är nästan smickrande för det bekräftar mina fördomar.

Som sagt, mitt problem är att jag har börjat hata dem. Det har ingenting att göra med deras instabilitet och oöverträffliga förmåga till svek. Jag har bara tröttnat på att vara så förbannat snällt och konstant äcklad (en känsla beskriven så bra av Hannalouise att jag sist i den här texten tänker citera henne). Svårare än så är det inte.

Faktum är att jag har få vänner som inte är osäkra och som inte har varit det under tiden vi varit vänner. Människor som aldrig aktivt sökt mitt eller andras gillande på grund av osäkerhet. Så få att jag kan kosta på mig att räkna upp em: Signe, Lisen, Mita och Hannalouise. Det är människor vars vänskap jag formligen baxnar inför. Det är så satans coola människor att jag inte vet vad. Jag är nämligen själv en osäker människa. Men eftersom de inte är det, så kan jag vara ganska säker inuti deras vänskap. Behöver inte göra mig till för att smälta in i den, och behöver inte heller känna att de är alltför krävande och jobbiga.
De är hur som helst de enda säkra nära vännerna jag har. Det betyder inte att de är de enda nära vännerna jag har. Men det är de enda nära vännerna jag har som jag känner mig totalt lojal emot. De andra har på något vis spräckt sina chanser på lögner, skitsnack och andra saker som är så typiskt för osäkra människor. Ändå älskar jag dem.

För att hoppa till något helt annat, så är Berga den enda skolan där jag inte har blivit intelligensstämplad av lärarna. De kräver inte mer än jag kan och därför blir jag sporrad att lämna in saker och se vad jag får för betyg. Jag är så trött på alla jävla duktighetsstämplar att jag blir galen. Det var kul ett tag, men jag är inte någon intelligent människa och därför blir det enbart jobbigt. Jag vet inte vad jag klassas som för människa. Det stör mig att inte veta, för jag vill verkligen veta. Det stör mig att det är viktigt att veta också. Jag vill vara en människa som inte bryr sig om sånt. En awesome människa, är mitt mål.

Jag saknar att skriva. Att skriva för att jag har en berättelse i mitt huvud som jag vill dela med mig av. Det är inte orden som är problemet, jag vet att om jag vill och försöker tillräckligt så ramlar orden ut precis som jag vill ha dem. Nej, det som är problemet är att jag inte har en historia som jag verkligen vill berätta. Eller så har jag det. Isabelfragment som roterar i min hjärna utan att jag vet hur jag ska hantera dem. Isabel nådde sin höjdpunkt vid rökstunden med Daniel på balkongen och jag kommer inte därifrån. Jag måste släppa det jag har om henne och arbeta fram en helt annan bakgrund till henne. Kanske är det vad jag måste göra för att skriva vidare; förstöra allt jag har om min Isabel.
Eller så måste jag släppa henne helt. Börja om från början, skriva korta tvåsidenoveller med brottstycken ur människors liv. Om jag orkar. Det är så... prestigefullt (är det enda ord jag hittar) att skriva. Om jag inte visar för andra, så. Men jag skriver ju för att berätta något, och då är det ju ovanligt korkat att inte visa det för någon.
Ett tredje alternativ är ju att inte skriva mer själv alls, utan bara tycka saker om vad andra skriver. Det kanske är det som är bäst?

Nu ska jag sova, fast egentligen vill jag sitta uppe med en bra bok. Tyvärr så finns det ingen i min närhet. Faktum är att den enda boken jag hade med mig till far&Maj läste jag ut på väg hit. Men nu ska jag sova alltså. Naninani!

Hannalouises citat:
"Den där känslan som man har när man vet att man måste spy men att det är lång tid kvar och man bara går omkring och önskar att det händer snart. Bara så att man slipper den där jävla känslan av äckel som sprider sig till varje liten cell i kroppen på en. All jävla galla som bränner och som gör sig tydligare för varje rörelse, varje andetag."

Dagens Citat?
"This time you've really got something
It's such a clever idea
But it doesn't mean it's good
'Cause you've found it at the library"
- The Dead Quote Olympics, The Hives.

Yours truly,
Mel